Dykning på Nusa Lembongan

Dag 1-2. Resan hit och Nusa Lembongan (ön bredvid Bali).

Flygresan hit gick som förväntat. Varken mer eller mindre. I vanlig ordning fick vi småbarn bakom oss som flitigt sparkade oss i ryggen och lekte disco med lamporna. Kan inte minnas att vi någonsin tillåtit våra barn göra så. De kan förstås ha råkat och testat men blivit tillsagda. Att de fick sparka i flera timmar är förstås vårt eget fel, vi kan ju också säga till, men man vill liksom inte börja bråka, och i slutändan så ska de ha tack - att ställa om dygnet gick jättelätt väl på plats på Bali. Med balinesisk effektivitet fick vi våra väskor efter 1,5 h, då hade verkligen inte hela flygets bagage lastats på rullbandet. Vi hade från början en osannolikt liten chans att hinna med sista båten ut till Nusa Lembongan, vilket direkt grusades. Men vad gjorde väl det. Vår chaufför körde oss istället till hamnstaden Sanur och vi bokade ett akutboende för en natt. Fick en 2-rumslägenhet på 80kvm och pool för 480kr. Grab (typ Uber) levererade McD och sen sov vi som stockar. Kl 06.00 stod samma chaufför glatt utan för dörren och tog oss till båten. Ett par timmar senare checkade vi in i våra bungalows på The Lucky Cottage, Nusa Lembongan. En liten grön oas med fyra bungalows, liten pool och ett värdpar som gör allt för sina gäster. Här blandas rökelser med doften av bananpannkakor, trimmade vespamotorer och den tropiska regnskogens alla ljud. Vatten som porlar, tuppar som gal och alla dessa fåglar. Boendet ligger 10 min gångväg från 3 olika stränder och det turkosa härliga 27-gradiga vattnet. Man skulle lätt kunna säga att hela ön är en grön oas. Speciellt för vårbleka stressade svenskar som vi. Ja man kan ju lätt säga att det här läsåret varit flera erfarenheter rikare för oss alla fyra. Philip flyttade hemifrån för att gå sitt efterlängtade fiskegymnasium. Simon blev plötsligt ”ensambarn” hemma med oss. Simon fick också sina ländryggsfrakturer som satte livet i perspektiv, men som tack o lov läkte utan komplikationer. Han blev också ett moppekort rikare. Martin började på en ny utmanande tjänst i höstas och jag har utöver min heltidstjänst, pluggat till hjärtsviktssjuköterska och jobbat extratimmar på lasarettet. Så det var en glad och nöjd familj i behov av semester och nedstressning som kom hit. Och ja… stressen liksom bara gled bort lika fort som man knyter på en sarong. Måste vara rökelsen. Eller är det kanske spegelneuronerna - för här är ingen stressad - alla bara ler och fixar med omtanke. Det är sån kärlek och omtanke överallt. Allt från den välvikta handdukssvanen till omeletten med färgglada blommor och frukter runt omkring. 

Dag 3. The Diving family

I söndags var det då dags för killarna att börja sin dykkurs steg 2 - PADI Advanced Open Water - med Tamarin Divers. Som certifierad advanced dykare får man dyka till 30 m djup (steg 1 är 18m), vilket öppnar möjligheten att kunna dyka på framförallt vrak som ligger lite djupare men också se de lite större undervattensdjuren som gärna habiterar på större djup. Det svåra är inte att sjunka så djupt, utan det är att lära sig förstå hur narkosen som uppstår pga trycket så djupt påverkar hjärnan och hur man tar beslut. Det finns många tragiska historier om dykare som trott nedåt varit uppåt och bara simmat djupare och djupare…, det luriga är att man känner sig lika smart som uppe på ytan men är betydligt trögare därnere. Därför ska man inte vara så djupt i onödan. 

Första dykdagen blev bokad för Manta Point, och då kunde jag o Martin inte sitta på land. Vi följde med, vilket var tur, för Simons utrustning krånglade direkt och han fick panik. All motivation att dyka var som bortblåst för honom. Lite antiklimax för Philip och vi andra var överväldigade av alla de magnifika jättemantor vi träffade på därnere och Philip supertaggad på kursen. Alltid svårt hur man ska hantera en sån situation på rätt sätt. Vi vet ju att han vanligtvis älskar dykning med paniken är ju en överväldigande känsla. Det slutade med att han lät bli dykning och fick processa känslorna resten av dagen. På kvällen pratade vi igenom hur han kände, vad han upplevt och varför kroppen och hjärnan kan reagera så plötsligt. Som den kloka målmedvetna kille han är så övervann han känslorna och laddade om. Dagen efter stod han redo på dykcentret. Nervös, men övertygad om att försöka igen, mycket imponerande! Pepe och Bunter våra dykinstruktörer på Tamarin Divers var helt underbara. Lugnt och sansat och med ett bekräftelsebad fick de Simon att gå ner under ytan igen och älska dykningen igen. Det är underbart. Klart han inte måste dyka, men det här är ju något som vi älskar att göra tillsammans, precis som skidåkning. Nu 8 dyk vardera senare, ligger vi vid poolen i vår oas. Nu är vi alla AOW, killarna är välkomna åter för att kursa sig till Divemaster-titlar, men framförallt är vi ödmjukt överväldigade igen över naturlivet på havets botten och det lugn dykbubblorna ger oss. 4 heldagar på sjön med samtal och gemensamt fokus, både över och under ytan, skapar band och minnen som binder oss ännu thightare samman som familj. Vi är The Diving Family och vi älskar det. Vi bjuder på lite bilder och ev filmer här i bloggen. Annars får ni titta på våra sociala medier. Nu är dykdagarna slut för den här veckan. Imorgon vill vissa djuphavsfiska och andra få massage, för att sedan bara vara och njuta på stranden. Fortsättning följer…